Loch

Smuggler, gambler and charmer

Description:
Bio:

Matthew, eller Loch som han kallar sig nu kommer från en liten by som ligger i det som en gång kallats Flathead National park. Matt och hans bästa vänner Perry och Randall levde ett ganska händelselöst liv. Tog hand om boskap, försökte stjäla kyssar från byns alla flickor, lura byns ända troll och tjuvåka med Randalls pappas bil.
Stolt över att han kysst större delen av flickorna nöjde Matt sig med att bara vara näst bäst med på att köra, så länge han var bättre än Perry. Han vann ändå varje gång dom spelade tärning på puben. Matt bar alltid sina två tärningar på sig. Trotts att halva byns män vägra spela mot honom för dom trodde att han fuskar. Vilket han självklart inte gjorde, oftast.

När Matthew var 15 år så kom en vacker kvinna klädd i silke till byn tillsammans med ett stort kargat troll som såg ut som att ha kämpat otaliga strider.
Moira med datajacks och tydliga tecken på cybernetiska förbättringar och Lann fullt utrustad med vapen och cybernetik pojkarna aldrig sett förut.
Matt och hans vänner såg på främlingarna med stor avund och fantiserade om alla äventyr de måste varit med om.

Kvällen dagen efter främlingarnas ankomst så kom Moira fram till pojkarna och stirrade på Randall. Obekväm med tystnaden så försökte Matt starta en konversation med henne, men istället för att svara honom så fortsatte hon titta på Randall och sa “Det är du! Om du visste hur länge jag har letat efter dig. Din aura, den är inte som andra, den är mycket starkare. Du kommer åstadkomma mycket i ditt liv, gott som ont. Jag har letat efter dig hela mitt liv, så att jag kan vägleda dig på denna resa. Du är den utvalde, den som kommer förena, förändra och styra den nya världen.”

Pojkarna stod helt tysta. “Aura”? Vad är det hon pratar om?
I den lilla byn fanns det bara två kvinnor som var awakened, om än inte så starka, men de borde ju ha sagt till om det var något konstigt med Randalls aura.

“Och ni..” fortsatte kvinnan “Ni kommer hjälpa honom förändra och forma världen. Alla tre, ni har kraftiga auror. Jag ser hur världen, tiden, universumet böjer sig runt er vilja. Ni måste komma med mig, innan mörka krafter eller drakar hittar er.”

Kunde det vara möjligt? Randall har berättat att han har sett konstiga saker på sistone. Att han plötsligt kunde se hur folk började glänsa och konstiga varelser uppe i skyn, hur en korg varor han skulle bära hem plötsligt börjat brinna, att han trodde att han var awakened.
Plötsligt dyker Lann upp bakom dem ljudlöst. “Spirits! Vi måste här ifrån! Drakjäveln har skickat en hel arme för att plocka upp snorungarna! Är du säker på att det här är dom?”

“Spirits? Drakar? Vad pratar dom om?!” Men innan han hunnit säga något så hör Matt någon skrika. Byns pubhus brinner. Fler skrik. Lann Greppar tag om pojkarna och slänger dom över axeln lika lätt som en säck potatis och springer mot norra utkanten av byn. Bakom sig ser dom hur allt fler hus börjar brinna och siluetter av beväpnade män och varelser av eld.
Lann stannar vid en van och kastar in pojkarna. Moira sitter i framsätet, inte ens andfådd.
“Vi måste åka, annars kommer dom bränna ner varenda hus för att hitta er.” Säger Moira, samtidigt som hon sätter gasen i botten.
“Nej! Vi måste tillbaka! Våra familjer!” Skriker Perry. “Era familjer kommer dö om ni ses med dem.” Svarar Moira. I chock, sätter sig pojkarna till rätta och stirrar i intet.

Sedan blir allt suddigt. Fragment av ansikten på främmande män, Lanns djupa skratt, Randall och Perry medvetslösa bredvid Matt. Sen bara mörker..
“Upp med dig din lilla skit!” Matt vaknar av den värsta smärtan han varit med om. Han öppnar ögonen.. Han ser en fet man med tattueringar och ett cybernetiskt öga göra sig redo för att sparka Matt igen. Sen mer smärta. “Upp med dig sa jag!”
Matt reser sig långsamt och känner kallt stål på sin fotled. Han är kedjad.
“Vart är jag? Vart är Randall? Vart är Perry?”
“Käften! Jag vet inget om några andra snorungar, du är den enda jag köpte! Och nu är det dags för dig att tjäna tillbaka dom pengarna!”

Dagarna gick, Matt fick göra all skitgöra som fanns på den feta mannens gård, han och dom andra två barnen med kedjor. Ingen av dem pratade, de stirrade bara ner i marken när Matt försökte prata med dom. Dom fick stryk av den feta mannen om något blev fel.
Och varje kväll blev dom inslängda och fastlåsta i ett litet rum. “Lock’em up and lock’em down”, varje natt, sen blev allt suddigt. Matt kommer inte ens ihåg om han någonsin somnade. Bara de konstiga drömmarna, om hur han var fastbunden på en kall metallyta, och hur två lysande röda ögon stirrade ner på honom.

Dagar blev till månader, sen ett år, sen tappade han räkningen. Varje gång han frågade om Randall eller Perry fick han stryk. Till slut, en kväll kom den feta mannen och en lång kvinna med två röda ögon och sa “Den här är värdelös, du blev lurad, jävla idiot! Han är inte ens awakened!”
“Helvete!” svarade den feta mannen. “Men han har tjänat in vad det skulle kosta att faktiskt hyra nån att göra jobbet han gör om dagarna. Ta ut, döda och dumpa honom någonstans där ingen kan hitta hans kropp. Vi har ingen användning för honom längre!”. Sen blev allt suddigt.

Matt vaknar med ansiktet nere i ett träsk, armar och ben fastlåsta och kedjade. Han hör hur någon bakom honom rotar runt, antagligen i bilen dom åkt hit med. Han känner efter i fickorna på sina sönderslitna jeans, letar efter något att dyrka låsen med. noggrann med att inte göra några ljud ifrån sig. Han hittar en liten spik han skulle använda på skjulet på gården. Han försöker dyrka. Inget händer.
Han hör fotsteg närma sig. “Ha! Är du vaken?” Rösten tillhörde den rödögda kvinnan. “Bra, jag trodde jag skulle behöva vänta länge till! Du förstår, jag tycker inte om att döda folk i sömnen. Du vet, det känns inte helt rätt..Dom ska veta att det är jag som tar deras liv! Att det är jag som bestämmer vem som lever och vem som dör!”
Matt känner metall mot sitt bakhuvud. “Och det här är ögonblicket då du dör!”

Plötsligt smäller det till, som en mindre explosion, men utan elden. Det ringer i Matts öron, han öppnar ögonen och ser kvinnan på marken bredvid honom. Hennes ansikte är borta, ersatt av röd sörja. Han vänder sig om och ser en man med en revolver som är lika stor som det avsågade geväret som pubägaren hade under disken hemma i Flathead.

“Du har Djävulens egna tur pojk! Jag campar i närheten. Det brukar aldrig vara någon här förutom jag, så när jag hörde en bil så kom jag för att se vad som pågick. Sen såg jag dig på marken med en pistol mot huvudet. Du hade tur att jag tog med min lilla Superhawk här. Vem är du, och varför ville rödöga där döda dig?”

Matt stirrar på mannen framför honom. En man i 30års åldern, lite skäggstubb, kortklippt hår iklädd en lång grön jacka, ett par jeans. Väldigt välvårdad över lag. “Djävulens egna tur? Vad betyder det? Och vem campar klädd sådär?” I chock, är det allt Matt kan tänka. Det känns inte verkligt, han skulle precis dö, och nu står en “happy camper” och pratar om tur.
“Vad heter du pojk?”
“Ma.. Lock!”
“Lock?.. Som i lås?”
“Ja! Fast med c h! Loch.”
“Ironiskt, med tanke på vad du försöker göra med den där värdelösa spiken du har där.”

Mannen presenterar sig som Ganthet, och hjälper Loch upp och av med kedjorna. Det är som att han har magiska fingrar som bara får kedjorna att falla av.
“Du kan åka med mig in till Seattle. Jag kan släppa dig nära en polisstation om du vill? Det kommer ta ett tag att åka dit, i alla fall i min kärra. Jag antar att det är därifrån du är? Det är den närmaste staden, om du inte kommer från nån av gårdarna här i närheten det vill säga?”

Fortfarande i chock följer Loch efter Ganthet och sätter sig i jeep som är så nedgången att den knappast borde få kallas en bil. Ganthet hoppar in i förarsätet och vrider om nyckeln.
“Ingen campingutrustning?” tänker Loch och tittar sig om, samtidigt som han kramar spiken han fortfarande har i handen, redo att göra det som krävs.

Dom åker ut ur träskmarkerna, ut på en större väg, sen blir allt suddigt, svart.
Loch vaknar med ett ryck. Spiken redo. Dom åker på en större väg, det är mörkt ute. I horisonten ser man hur en stad lyser upp himmelen.
Utan många ord släpper Ganthet av Matt vid ett gathörn och åker iväg. Ingen aning om vart han ska ta vägen så tar han upp sina tärningar, som han burit med sig, genom allt som hänt.
Han slår tärningarna mot marken och mumlar “djävulens egna tur.. jämt höger, udda vänster.” 8.

Loch

Into the Shadows Spazzen